Memoarer del 1 (3) till dec 1950 – Åke Bajdoff Johansson - Tomas Junglander om idrott och annan kultur

I huvudet på en gammal fotbollsspelare

från 2007 – publicerad med tillstånd av författaren år 2009.

Memoarerna saknade bilder från början! Jag har under senare år kompletterat med bilder, för närvarande 62 bilder!

Tomas Junglander

Innehåll

Del 1

Förord
Familjen
Dags för IFK
Drömmen att få spela på Parken
Vintertid
Ungdomsåren 1943-1946
Ödets ironi
Olympiaåret 1948 när jag gjorde min A-lagsdebut
Möte med Kejsaren
En svensk greve i Etiopiens tjänst
Upplevelser i Addis Abeba
Olika sätt att se på gästfrihet
På safari
DEL 2
Hos svenskar i Rom
Alfredo de Stefano
Flygolyckan
En lycklig landning
Förlovning och bröllop
Ett mellanår 1953
Flygproblem på nytt
Tillbaka i Sverige
Landslagsdebut och pappa under 1955
Guldåret 1956 då läktaren rasade
Möte med Garrincha
Allsvenskan framflyttad
Mitt enda landslagsmål
Guldboll och guldmedalj 1957
Guldbollen
Min första skada
Specialträning på Svärtinge torvmosse
VM i Sverige och Sydamerikaturné 195
En stor besvikelse
DEL 3
Rädd att flyga
Oväntat möte med Ingemar Johansson
National Hockey Leage
Mot Sydamerika
Året då vi slog England på Wembley 1959
Storseger mot Danmark
Mot England på Wembley
Husbygge
Mitt enda mål i Allsvenskan
Tillökning i familjen
Missat guld 1961
När vi öppnade Albanien
Försenad domare
Föreningens elfte guld 1963
Vid järnridån
Stormatcher i Europacupen
Klassisk match i Moskva
Sverige bäst i Europa
Bensinstation och meniskskada 1964
Bensinstationsföreståndare
Min andra skada
Sista säsongen i allsvenskan 1965
Avbruten match
Tveksam till spel i VM kval
Domarna
Landslagsledare
Några korta ord om dagens fotboll.
Slutord

Förord

Fotbollslivet började för min del i slutet av 1930-talet i portgången på Bredgatan 14 i fabriksstaden Norrköping, där vår bostad var belägen. Där i portgången mellan bostadshusen, Bredgatan 14 och 16 började jag ”joxa med trasan”. Trasan var en billig boll av storlek nummer två men även en tennisboll fick duga. Gissa om mitt och mina kompisars dunkande med bollen störde de boende i fastigheten. Granntanterna kom ofta ut och körde bort oss, även mamma var snabb med att förbjuda vårt bollspelande. När ingen var hemma i lägenheterna passade vi givetvis på att lira. Livet som fotbollsspelare blev 27 år långt. Dessa anteckningar kommer att innehålla många episoder och reseminnen från min tid som idrottsman under åren 1939 till 1966. I första hand är det IFK Norrköping och svenska landslaget som jag kommer att beröra. Även om tiden som ishockeyspelare har jag en del att berätta.

Bredgatan 14, 1938 med den berömda portgången!

Familjen

Min mamma föddes den 18 februari 1886 i Småland, närmare bestämt i Tuna socken tre mil söder om Vimmerby. Pappa föddes den 1 april 1878 i Husby Rekarne i Sörmland.

Mamma och pappa träffades 1905 i Norrköping. Dom gifte sig och första barnet, min bror Sven, föddes 1910. Min syster Elsie föddes sju år senare, 1917. Sladdbarnet Åke Bernhard kom till världen den 19 mars 1928.

Vi bodde på Bredgatan 14 mitt i bland alla textilfabriker som Norrköping var kända för. Två veckor efter min födelse var det stor högtid i familjen. Pappa fyllde 50 år den 1 april. Tidigt på morgonen uppvaktades pappa av sina arbetskamrater med bland annat ett guldur. Mamma tyckte det var ett bra tillfälle att överlämna sin present med arbetskamraterna som vittnen. Förvånad och snopen fick pappa ta emot presenten, den två veckor gamle Åke Bernhard.

Pappa arbetade som linjeförman vid Norrköpings Kommunala Affärsverks Elverk. Mamma jobbade som städerska på ett par olika företag samt hos några familjer. Hon var även garderobiär i Hörsalen när Orkesterföreningen gav sina konserter.

Pappas stora hobby var trädgårdsskötsel. Bredgatan 14 ägdes av min pappas arbetsgivare. Till fastigheten hörde en stor trädgård med många fruktträd och trädgårdsland med grönsaksodling. Vi hade tillgång till härliga augustipäron, saftiga gråpäron och många goda äppelsorter. När det var dags att skörda frukten var det mamma som var ”apan” i trädet. Hon bangade inte för höjden. Smidig och envis fixade hon ner de högst belägna frukterna. Pappa var mera jordbunden. Han ordnade så att familjen fick grönsaker på bordet. Han hade odlingar i vår trädgård men han fick också disponera mark vid Östra Eneby.

Båda mina föräldrar fick leva länge, min mamma blev 94 år och min pappa 85 år. Dom klarade sig också från allvarliga sjukdomar under sin levnad. Jag är glad att dom fick leva så länge att dom fick uppleva mina framgångar inom idrotten.

Bredgatan 14, 1951

Fotbollsstart

I portgången mellan Bredgatan 14 och 16 var det idealiskt för oss småttingar att kicka boll. Sysselsättningen var inte populär hos granntanterna. Det dunkade mycket i lägenheterna när vi kickade. Många var de gånger vi blev bortkörda.

Eftersom vi bodde nära Idrottsparken hörde vi ofta publiken jubla när det blev mål. Nyfikenheten växte med åren och snart ville vi också gå till Parken för att se någon match.

Som ung pojke kunde man komma in för 35 öre. Då fick man se matchen från det så kallade pojkbåset som var beläget allra högst uppe på ”Berget”. Bakom nätet stod vi som små apor och beundrade fotbollsspelarna. Oftast blev vi cirka en kvart före matchens slut insläppta till de stora farbröderna av snälla vaktmästare och kunde se matchen på nära håll.

I kvarteren där jag bodde började vi söka efter lämplig plats där vi kunde spela utan att störa någon. Vi hade inte så många alternativ att välja mellan. Getängen, Fredriksdal eller Himmelstalund blev våra spelplatser. Oftast besökte vi Himmelstalund. Där Krematoriet ligger i dag fanns en bra plats att lira på. Fyra stenar fick bli våra målstolpar. Själv fick jag bli målvakt på grund av att jag var för liten för att vara utespelare. Vi lekte med tanken att bilda en egen kvartersklubb. Då kunde vi kanske spela matcher mot några andra kvartersklubbar.

Carl-Ewert Österberg blev den som bildade klubben. Vi döpte klubben till IK Spurt. Medlemsantalet var på sin höjd mellan fem och sju lirare. Carl-Ewert Österberg bildade sedermera bordtennisklubben IF Norcopensarna. IK Spurt blev inte så gammal. Vi spelade inte några matcher mot andra lag. Men vi var i alla fall en klubb och det var storartat!

Carl-Ewert Österberg

Tiden gick och jag blev nyfiken på att se hur de stora spelarna tränade. Tore Keller var det stora namnet i Norrköping vid den här tiden, ja även i hela Sverige. Som elvaåring tittade jag på Sleipners träning. Jag stod bakom ”Palta” Johanssons mål som bollkalle när det var skotträning. Det var ett stort nöje att få spela tillbaka de förlupna bollarna till stjärnorna. För mig var de stora idoler. Där fanns Tore Keller, Curt Hjelm, Gustav Wetterström, Hilding Sköld med flera.

Tore Keller

Jag tog alla chanser att visa upp mig med det jag kunde. ”Tricksa lite med trasan” och passa tillbaka bollen till lirarna som tränade. Det fanns talangscouter även på den här tiden.

En dag kom en farbror fram och frågade om jag inte ville vara med och prova i pojklaget.

Jag fick vara med och träna men fick aldrig någon chans att spela någon match. Jag var för liten och för vek så jag tröttnade. Jag hade inte tålamod att vänta på min chans, men ett löfte är ett löfte. Det gäller att ge de unga chansen att få visa vad dom kan!

Dags för IFK

Jag flyttade över till IFK och visade upp mina talanger på samma sätt som i Sleipner. En vacker dag ringde det på dörren hemma på Bredgatan. Mamma öppnade och sade att det var en farbror som ville tala med mig. Den som sökte mig var Pelle ”Lugnet” Pettersson. Han var en gammal fin målvakt som spelade i IFK på 1920-talet. Han ville att jag skulle komma och träna med IFK ´s pojklag nummer tre. Sagt och gjort, det blev träning med IFK.

Snart fick jag också spela matcher. Debuten skedde i samband en förmatch till IFK ´s seriematch i Div. 2. Matchen spelades på Östra planen. Jag minns att jag skulle få spela högerytter, elva år gammal. Som vänsterytter spelade en kille vid namn Tor Jonsson. Han var lika liten som jag. Hans smeknamn var ”Sparke”. Sedermera blev han en framgångsrik bordtennisspelare i svenska eliten. Av åskådare som såg matchen fick vi veta att vi var de minsta yttrar som setts på en elvamannaplan. Resultatet minns jag inte, det är kanske tur det!

Drömmen om att få spela på Parken

Att en gång i livet få beträda Idrottsparkens stora plan och spela en riktig match var en stor dröm för mig. Som liten grabb har man ju drömmar om att få spela i ett A-lag. Första möjligheten att komma in på plan fick jag när jag blev bollkalle vid A-lagets matcher. Höjden var att få stå bakom ett av målen. Jag fick börja med att vara bollkalle vid längdhoppsgropen. Snart hade jag turen att få en placering bakom ett mål. Den första gången jag fick detta hedersuppdrag var när IFK spelade en kvalmatch till allsvenskan mot Reymersholm från Stockholm. Året var 1940 och IFK vann matchen. Returmatchen spelades på Zinkensdamms idrottsplats i Stockholm. Det blev vinst på nytt och därmed var IFK tillbaka i Allsvenskan. Nu började en långvarig vistelse i svenska eliten och IFK lämnade de grå åren bakom sig.

Jag skall även erkänna att jag var bollkalle en gång när Sleipner spelade i allsvenskan. Året var 1939. Året före hade Sleipner vunnit Allsvenskan och blivit svenska mästare. Nu gick det sämre och snart blev det degradering till division II. Det var första gången man hade numrering på tröjorna. Jag minns att de sattes fast med säkerhetsnålar. Jag kommer också ihåg att man hade satt nummerlappen bak och fram på en spelare. Det rättades till under matchens gång vid sidan av planen.

Givetvis hade vi även andra intressen som lockade. I Norrköping fanns många framgångsrika bordtennisspelare. Spelare som Tage Flisberg, Arne Andersson, Sixten Fors, ”Plätta” Fyrberg med flera tillhörde den svenska eliten. Tage Flisberg spelade t.o.m. VM-final i singel 1954 mot japanen Ogimura. Bordtennislokalen fanns på Hantverkaregatan. Där fick vi spela mot betalning. Jag har för mig att det kostade 25 öre kvarten att hyra ett bord. Jag hade nog inte någon riktig chans att bli en bra pingisspelare men roligt var det att få lära sig slå forehand och backhand.

Tage Flisberg 1954

Handboll var en annan bollsport som jag provade på och som passade mig bra. Handboll bygger mycket på ”fintning” i spelet och jag var väldigt förtjust i att finta bort motståndarna. Jag lirade med i såväl Norrköpings Handbollsklubb som i Hagahöjdens lag. Eftersom Norrköping inte hade någon regementsenlig hall fick vi tillstånd att spela i Bråvalla Flygflottiljs gymnastikhall.

Jag provade också på bowling. Jag kunde nog ha gått långt om jag hade satsat men jag ville ha frisk luft i lungorna och det var ofta dålig luft och rökigt i bowlinghallen. Däremot tävlingsspelade min hustru Solveig med Pekings damlag.

Vintertid

Vintertid var det skridskoåkning som tilltalade mig mest. Jag gillade att åka skridskor. Det började med att jag fick överta ett par s.k. rundskridskor av min syster. Rundskridskor har ingen spets på skenan framme vid tån, där är de rundslipade. Skridskorna fäste man på skorna eller stövlarna med två läderremmar. Nästa typ av skridskor på önskelistan var ett par spetsskridskor. Efter ett år var det dags för nya önskemål. Då skulle det vara s.k. hemarör som var snäppet bättre. Med dem kunde man snabbt få upp farten genom att springa på spetsarna. Nästa steg i utvecklingen var så kallade halvrör. De såg ut som riktiga rörskridskor som man fick spänna fast med läderremmar. Till slut var det äntligen dags för ett par helrör, skridskor med riktiga skor att stoppa fötterna i. Den typen av skridskor var man väldigt stolt över att äga på den tiden.

När det fanns is tillbringade jag all min fritid på Idrottsparkens isbanor. Så fort jag hade läst mina läxor och gått de ärenden mamma ville ha utförda stack jag till ”Parken”. Där var det ishockey för hela slanten. Isbanorna var öppna till kl. 21. Då ringde klockan på paviljongens vägg och ljuset släcktes ner. Det var bara att knalla hem till mamma och pappa för få något varmt i sig samt en kvällssmörgås. Omklädning skedde i Svante Albins paviljong som även fungerade som café. Tala om primitivt och bökigt omklädningsrum. Men vad gjorde det! Det viktigaste var att få lira hockey.

Första ishockeymatchen i Norrköping

Något ishockeylag fanns ännu inte i Norrköping. Ishockeyn var inte introducerad på landsorten. Det var endast i Stockholm som matcher förekom. Omkring 1939-1940 introducerades ishockeyn i Norrköping med en vänskapsmatch mellan IK Göta från Stockholm och en kombination av bandyspelare från Sleipner och IFK. I IK Göta spelade då en målvakt vid namn Curre Karlberg, känd för sina stora och breda benskydd.

Givetvis ville jag se ishockeypremiären och frågade därför mamma om jag kunde få en slant till inträdet. Det fick jag inte men mitt stora intresse för hockey fortsatte.

Klubbarna i staden hade ännu inte tagit upp ishockey på sina program. I första hand var det seniorerna som skulle organiseras. Vi unga grabbar spelade så gott vi kunde på banan för allmänhetens åkning när klubbor fick användas. Jag hade en mycket bra klubbföring och använde ofta olika finter att lura motståndaren med. Skjuta mot mål gick ju inte för sig för det fanns varken riktigt mål eller någon målvakt. Vi fick dribbla ända fram till målstolparna gjorda av snö när vi skulle ”näta”!

Att åka bland allmänheten var en mycket bra träning för reaktionsförmågan. Då gällde snabba reaktioner för att undvika att krocka med någon och kanske till och med skada någon. Den träningen låg till grund för säkrare undanmanövrer när man var utsatt för tacklingar under hockeymatcherna. Snabb reaktionsförmåga har gjort att jag undvikit många tacklingar under min karriär!

När Sleipner började med juniorhockey gick jag med i den klubben. Vi juniorer fick träna ihop med A-laget. Ännu hade jag inte börjat växa, varken på längden eller på bredden. Jag hade bra teknik i både skridskoåkning, klubbföring och dessutom sköt jag väldigt hårt. Detta medförde att jag snart ansågs vara mogen för debut i A-laget .

Ett par år senare utlyste Östergötlands Ishockeyförbund ett juniormästerskap på prov. Sleipner deltog givetvis med ett lag. Vi avancerade till finalen, där vi mötte Linköpings AIK, och matchen slutade oavgjort 1-1! Några medaljer delades inte ut, men nästkommande år infördes junior DM för Östergötland och då delade man givetvis ut medaljer.

Eftersom jag hade högerfattning om klubban fick jag spela högerforward. Att spela med högerfattning var sällsynt. Högerfattning är ovanlig även i dag, inte ens i landslaget finns det gott om sådana lirare. I Norrköping fanns det inte mer än tre eller fyra spelare med högerfattning.

Vistelsen i Sleipner blev inte långvarig. Jag hade vid flera tillfällen blivit lovad en resa med A-laget till en bortamatch mot ett Stockholmslag. Eftersom löftet aldrig infriades lämnade jag Sleipner och gick över till IFK. Jag spelade ju redan fotboll för IFK och hade många kompisar där. Under den här tiden var det vanligt att fotbollsspelare också utövade ishockey och bandy som vintersporter inte minst för att hålla konditionen uppe.

Ungdomsåren 1943-1946

Under denna period hände det mycket. För det första blev jag tvungen att inse att jag inte hade samma framgång inom fotbollen som mina kompisar. Jag var avundsjuk när dom fick spela matcher regelbundet medan jag bara fick spela någon enstaka gång. Jag tröttnade på fotbollen eftersom jag kände min begränsning men ishockeyn fortsatte jag med. Jag deltog också i KFUM´s gymnastikträning. Nu hade jag också slutat folkskolan och börjat studera vid Kommunala Mellanskolan i Norrköping. Där gick jag på den så kallade handelslinjen. Efter fyra terminer insåg jag att jag borde ha valt den tekniska linjen i stället. Kontorsarbete var nog inte min favoritsysselsättning. Jag gillade fysiska arbeten bättre!

Under sommarlovet 1943 ordnade min pappa ett praktikjobb vid Kommunala Affärsverkens Elverk. Jag fick praktisera som hantlangare åt en grupp kabelmontörer. Det var en rolig sommar och den gav mig min första erfarenhet av hur arbetslivet kunde bli. Det var uppfostrande att vara tillsammans med äldre killar och lära sig deras levnadsvanor.

När sommarlovet var över i slutet av augusti hade jag ingen lust att gå tillbaka till skolan. Jag var femton år och ville fortsätta som hantlangare och jag blev väldigt glad när jag fick den möjligheten. På den tiden var lönen inte mycket att skryta över. Timpenningen var 40 öre och vi arbetade 48 timmar i veckan. Det blev en veckolön som uppgick till den svindlande summan av 19 kronor och 20 öre. Av den lönen lämnade jag 15 kronor till mamma och pappa för mat och husrum.

När jag började arbeta blev det mindre tid över för att träffa skolkamrater. Som ung pojke tillhörde jag också KFUM. I föreningen fanns en gymnastiktrupp som tränade och ibland hade gymnastikuppvisningar i truppform. En juniortrupp fanns också och där hamnade jag! Gymnastik var kul. Träningslokalen låg i gamla gymnastikhuset på Västra Nygatan.

Gamla Gymnastikhuset

Med tiden övade jag upp mig och fick följa med på gymnastikuppvisningar, till att börja med, som fanbärare. Gymnastikuppvisningarna ägde rum i trupp. Vi hade alltså ingen individuell uppvisning. Vi hade långa vita byxor och en gymnastiktröja men KFUM´ s triangel på bröstet. Elegant klädda var vi, minst sagt. Gymnastik var lite militäriskt vid den tiden. Vid uppvisningarna gjorde vi entré till marschmusik och det var viktigt att vi gick i takt.

Kulmen på min tid som gymnast nåddes 1946 när jag medverkade i en uppvisning vid en fotbollslandskamp på Idrottsparken mellan Sverige B och Finland B.

Efter den uppvisningen hände en del saker. Jag slutade vid Elverket och började vid Televerket delvis för att jag fick bättre betalt. Lönen höjdes från 50 öre i timmen vid Elverket till 1,54 kronor vid Televerket. Det var skillnad det!

Från 1943 fram till sommaren 1946 hade jag inte spelat någon fotboll. Nu hade jag vuxit till en normal 18-åring och helt plötsligt kom en vändning i mitt idrottsliv. Tänk vad ödet kan ställa till med och i det här fallet med ett lyckligt slut.

Ödets ironi 1946

Vid en middagsrast pratade jag med en arbetskamrat om att besöka Idrottsparken för att se på när IFK tränade. Det var på en torsdagseftermiddag som vi tog våra cyklar och åkte till Parken. Väl framme vid träningsplanen mötte vi lagledaren för B-reserverna, Sture Lindén. Han uttryckte sin glädje över att vi kom och hälsade på.

”Åke, du och din kompis måste hjälpa mig. Jag har inte fullt lag till söndagens match som vi skall spela borta mot Kättinge. Kan inte ni två vara hyggliga och ställa upp?”

”Men Sture, jag har inte rört vid en fotboll på tre år, jag har inga fotbollsskor och inte är jag tränad heller.”

”Det gör inget” säger Sture, ”vi måste vara fullt lag. Jag har ingen reserv att ta till.”

Jag veknade, föll till föga och svarade ja.

”Men du måste ordna ett par skor till mig och min kompis. Och du, jag har 44 i skonummer.” ”Det ordnar jag,” säger Sture. ”Vi ses vid Östra Station på söndag förmiddag.”

Min arbetskamrat som följde med hette Sven Nyström och skulle få spela vänsterytter. Själv skulle jag få ikläda mig rollen som högerhalv.

Vi skumpade ut på den så kallade ”gurklisten”, som järnvägen kallades. Tåget stannade vid Kättinge station. Vi promenerade till fotbollsplanen som vi aldrig tidigare hade besökt. Nu var det dags för omklädning och skorna måste provas ordentligt för att passa. Någon längre uppvärmning var det inte tal om på den tiden, lite gymnastik blev det i alla fall.

Matchen kunde börja. Det hör till saken att IFK låg på nedre halvan av serietabellen, jag tror nästan att det var på näst sista plats. Det är viktigt att få röra bollen så snabbt som möjligt och helst få göra något lyckat ingripande. Jag hade den turen. Jag har aldrig i mitt fotbollsliv fått äga bollen så mycket som jag fick göra i denna match. Allt gick min väg och hör och häpna, vi vann med hela 8-0. Tänk vad en ny injektion kan göra för ett lag!

För min del blev det fortsatt spel i B-reserverna. När serien var slut på höstkanten hade vi avancerat till andra plats på samma poäng som seriesegrarna. Man kan lugnt säga att mitt liv förändrades i samband med denna match. Tänk om jag inte hade gått till ”Parken” just den kvällen. Vad hade hänt då ? Som man säger, det står skrivet i stjärnorna!

Direkt efter fotbollssäsongen började ishockeyn att trycka på. IFK hade en del spelare som började bli till åren. Vi ungdomar kämpade om en plats i laget. Av tradition hade många av spelarna börjat med bandy innan dom gick över till hockeyn. Vi unga utövade bara ishockey. Vi umgicks mycket på fritiden. Pratade mycket hockey. Läste hockeytidningar från Canada. Det var nästan bara hockey som gällde. Vi var tre killar som bildade en ungdomskedja. Det var jag, Alf Schönberg och Sven Ljungberg i den kedjan. Vi debuterade i A-laget vintern 1946.”Ska de där ungdomarna vara med. Dom är väl inte bättre än oss”, kunde man höra de äldre mumla när de inte fick vara med. Nu började mitt ishockeyäventyr!

Jag fortsatte att spela ishockey fram till år 1957. Det blev väl ett par tre hundra matcher under åren. Jag måste erkänna att just ishockey var min favoritsport. Jag hade större förutsättningar att bli en bra hockeyspelare än en bra fotbollsspelare. Det som var jobbigt med hockeyn var vårt nyckfulla klimat. Ibland fick vi spela i 20 gradig kyla, en annan gång var det snöyra eller plusgrader. Om det snöade ymnigt så hjälpte vi personalen med snöskottning i periodpausen. Vi var väldigt måna om att få spela på ett perfekt underlag. Vid andra tillfällen kunde det regna. Ibland fick vi spela på is som mest liknade mesost. Då blev det mera springa än att åka skridskor. Vi hade inte tillgång till konstisbanor på den tiden.

Vi harvade i division II Södra och lyckades vinna serien tre gånger. Det föranledde att vi fick spela kvalmatcher till allsvenskan.

Första gången missade vi i kvalet mot Surahammar. Vi förlorade med 6-7. Andra gången gick det bättre. De två kvalmatcherna spelade vi mot Troja Ljungby. Först vann vi borta med 4-2 och i hemmamatchen hade vi stort målkalas. Jag tror att vi vann med 12-0. Tredje gången spelade vi mot Tranås AIF. Även då vann vi båda matcherna.

Det Allsvenska äventyret blev dock bara ettårigt vid båda tillfällena. Vid seriestarten Annan- dag jul ett år var det tveksamt om det kunde bli någon match. Kylan hade ännu inte kommit så det gick inte att spola före julafton. Men så kom kylan på julaftonskvällen. Vad tror ni vi grabbar företog oss då? Vi plankade in på ”Parken”, letade reda på spolslang och munstycke och började spola ishockeybanan mitt i natten. Under Juldagen fick vi beskedet att man spolade ”Parken” och att matchen skulle spelas. Vaktmästarna undrade givetvis vilka det var som hade spolat rinken. Vi erkände och fick oss en omgång av Olle Ringdahl och Lasse Linder!

Landskampen i ishockey

Jag hade turen att få spela en landskamp i ishockey. Året var 1951. Matchen spelades hemma i Norrköping mot Finland. Sverige vann med 5-1. Något mål blev det inte från min klubba. I ärlighetens namn ska sägas att vi norrköpingsspelare nog var en typ av utfyllnad för att skapa ett större publikintresse. Vi var fyra spelare från IFK med i laget. Det var Bengt Karlsson som back, Alf Schönberg, Sven Ljungberg och jag i kedjan. Från Sleipner spelade Sven ”Bubbla” Andersson.

IFK hade under en säsong en av Sveriges bästa ishockeyspelare genom tiderna som tränare. Det var ”Masen” Jansson från Södertälje som drillade oss. En tränare kan inte göra underverk om inte spelarna har anlag för sporten, men han trodde verkligen på mig. Han försökte till och med få mig att flytta till Södertälje SK och spela back i deras Allsvenska lag. Min anknytning till Norrköping var dock för stark! Jag kunde inte lämna pappa och mamma och mitt arbete vid Televerket. Statens kaka var liten men säker på den tiden. Jag fick även anbud från andra klubbar i Stockholm inte minst från Djurgården som då hade Sveriges bästa lag. Jag blev dock Norrköping trogen vilket jag aldrig har ångrat.

Nu började konstfrusna ishockeybanor att byggas runt om i landet. Även Norrköping blev begåvad med en sådan bana, jag tror att det var 1956 eller 1957. Detta fick till följd att säsongerna för fotboll och ishockey gick in i varandra. Det blev till ett dilemma för mig. Fotbollen gav mig större möjligheter att få komma ut i världen och uppleva mycket nytt. Inom ishockeyn hade inte IFK tillräckligt bra spelarunderlag för att etablera sig i elitserien.

Jag valde fotbollen framför ishockeyn. Jag spelade bara några hockeymatcher per säsong under 1950-talet och 1957 var det definitivt slut med ishockeyn. Från och med nu var det bara fotboll som gällde!

IFK Norrköping 1950

Efter den lyckade matchen i Kättinge 1946 fick jag blickarna på mig från tränaren Lajos Czeisler. Nu dröjde det inte så länge förrän jag fick spela en och annan match i A-reserverna.

Olympiaåret 1948 när jag gjorde min A-lagsdebut

Olympiska spelen 1948 ägde rum i London. Vi minns vilka stora framgångar Sverige hade i den olympiaden, både inom friidrott och fotboll, ja även inom andra idrotter.

Sverige gick till final i fotbollsturneringen där vi fick möta Jugoslavien. Och det blev svensk seger med 3-1. IFK Norrköping hade fem spelare med i finallaget nämligen Torsten Lindberg, Birger Rosengren, Knut Nordahl, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Efter olympiaden skulle IFK spela två matcher i södra Sverige. Det var så kallade ”tackmatcher” för ”Mulle” och ”Masse” Holmqvist som man hade värvat från Emmaboda. En värvning som går till historien för att Nalle Halldén snuvade andra värvare på dyrgriparna. Till min stora förvåning fick jag följa med på denna turné. Vilken lycka det var att få följa med A-laget på turné till Blekinge och Småland.

Första matchen spelades i Karlskrona. Kan ni tänka er att IFK med fem olympiska guldmedaljörer fick stryk med 4-2 men i den matchen fick jag inte spela. Dagen därpå i matchen mot Emmaboda fick jag hoppa in i andra halvlek som högerytter i stället för Karl-Edvin Steen. Jag var 20 år och debuten var avklarad. Nu återstod ceremonin när jag skulle döpas som ny medlem i det fina sällskapet. Hur det skulle gå till hade jag ingen aning om! Lite rädd var jag, för man vet aldrig vad dessa spjuvrar kan hitta på!

Efter matchen var det samling hemma hos ”Mulle” och ”Masse”´s föräldrar där måltid skulle serveras. När allt var inmundigat, reste vi oss från bordet för att sträcka på benen. Måltiden serverades ute i trädgården. Helt plötsligt kastar sig vår lagkapten ”Bian” Rosengren om min hals, fäller omkull mig på gräsmattan och ropar, ”det är dags nu grabbar”. Jag läggs på magen och så börjar Bian med att daska till mig i stjärten. Därefter slår varje kille ett slag med handflatan i ”ändan”. Dopet var avklarat. Ingen smärta uppstod av de ca 20 ”daskarna” jag fick. Det var med andra ord inget att vara rädd för.

Mig veterligen var det sista gången man ”döpte” på detta sätt. Under min tid som kapten för laget utförde vi endast ett dop. Det var på huvudbangården i Köpenhamn när vi väntade på tåget och den som döptes var den lille ettrige smålänningen Harry Bild. Han var ju från ”glasriket” och en sådan måste man vara rädd om. Därför lade vi inte omkull honom på marken utan han fick ta emot slagen stående med ytterrocken på.

Efter olympiaden blev Gunnar Nordahl proffs i Italien. Snart försvann också Nils Liedholm samma väg. Till råga på allt flyttade även vår omtyckte och kunnige tränare Lajos Czeizler till samma klubb, AC Milan.

Nu gällde det att skaffa fram en ny tränare till IFK. Helt plötsligt damp det ner en tränare från England som hette Eric Keen. Han kom närmast från Derby. Nu hade vi fått en tränare med helt andra metoder och levnadsregler än vi var vana vid. Nu anskaffades sprinterskor med långa spikar att användas vid snabbhetsträning på löparbanan. Fisk var den viktigaste födan för spelarna enligt den nye tränaren. Som måltidsdryck var det mineralvatten som gällde. Tränaren själv beställde alltid in biffstek med lök samt två stycken lager (öl) som måltidsdryck. Det här var ju inte något som gick hem hos alla spelare. Det var många hårda ord som tänktes men sällan yttrades.

Min första utlandsresa 1949

Den 29 november 1949 fyllde AC Milan 50 år. IFK Norrköping inbjöds att spela den så kallade jubileumsmatchen i Milano. På hemvägen skulle vi spela några matcher i Väst-Tyskland. På så vis blev det en turné och en sevärd vistelse i både Italien och Västtyskland.

Jag var givetvis lycklig över att få förtroendet att följa med. Första resan utanför Sveriges gränser är ju speciell. Resan till Milano företogs med tåg. Den så kallade Nordexpressen avgick klockan 21.20 från Norrköping central. Via Helsingborg och Helsingör gick färden vidare genom Danmark med frustande ånglok. Över Stora Bält och Lilla Bält tog vi oss med färjor. Tyskland passerades med osande och rykande ånglok. Uppehållet i Hamburg blev en påminnelse om hur mycket som hade bombats sönder under Andra Världskriget. Huvudbangården hade inte börjat repareras ännu fyra år efter kriget. Allt var bara ruiner. Hela resan genom Tyskland var en resa genom ruinstäder men ute på landsbygden såg man inte så mycket av krigets grymheter.

När vi passerade gränsen till Schweiz upphörde de tjutande och rykande ångloken. Där var det precis som i Sverige, ellok som drog tågen. Efter två övernattningar i Wagon Lees vagnar var vi framme i Milano.

Vädret var inget vidare när vi kom till Milano. Vid denna årstid regnar det en hel del i Alpernas närhet. Under vistelsen i Milano hade vi turen att få se en ligamatch mellan Milan och Fiorentina, en match som Milan vann enkelt med 5-1. Den svenska exporten av Gre-No-Li hade redan från början visat sig vara en bra satsning. Fortsättningen av Gre-No-Li´s framfart vet ju alla hur den gestaltade sig!

Jubileumsmatchen spelades onsdagen den 29 november. Matchen hade karaktären av en rent vänskaplig historia. För jubilaren blev resultatet inte så smickrande. IFK vann med 2-1. Själv fick jag inte medverka. Jag var tänkt som ersättare för Gösta Malm, som hade besvär med sin rygg, men han kunde i alla fall spela. Efter matchen var det stor bankett med tal och överlämnande av gåvor. Matchen spelades inte på San Siro utan på en antik fotbollsarena som jag tror den hette Arena. Efter ett par regniga dagar i Milano styrdes kosan mot Västtyskland.

Plötsligt tränarbyte

Under denna resa fick jag också uppleva något av avigsidan med elitidrotten. När vi hade passerat tyska gränsen och stannat vid första stationen, lämnat av resande och tagit ombord nya passagerare, hände följande. När tåget startade och vi tittade ut genom fönstren såg vi Eric Keen stående på perrongen med sin resväska. Vad hade hänt? Av vår lagledare ”Nalle” Halldén fick vi veta att han hade fått sparken!

”Lennart Wigren tar över ansvaret som tränare under resan”, var Nalles enda kommentar. Sedan var det slutsnackat om det. ”Nalle” nämnde att Keen hade fått de pengar han hade rätt att få. Så även på 1940-talet var tränarfrågan ett skört ämne. Den minst snygga lösningen på ett avskedande som jag kan minnas var det i varje fall!

Denna fråga är även i skrivande stund (2007) ett stort samtalsämne i Fotbolls-Sverige, inte minst vad gäller IFK Norrköpings egna tränaraffärer.

Men i dagens IFK har det gått till överdrift. Det gäller verkligen att undersöka alla tänkbara sidor och vägar för att få rätt man på rätt plats och inte ta första bästa man får tips om.

IFK hade fått tips om en tränare som spelat i Austria Wien. Det var en lirare som hette Karl Adamek och som även spelat i det berömda österrikiska landslag som gick under benämningen ”Wunderteam”. Han anställdes och blev vår tränare under sju framgångsrika år.

Min internationella debut

Nåväl resan gick vidare. Nästa anhalt där vi skulle spela var Düsseldorf. Motståndare var Fortuna Düsseldorf. Nu fick jag chansen att spela. Gösta Malms ryggsmärtor var för svåra för fotbollsspel. Vi vann med 1-0 över Fortuna. Vi fick lov att byta spelare under matchen. På avbytarbänken satt ”Klacken” Andersson. När en av våra spelare skadades fick ”Klacken” order om att byta. Han skulle spela högerytter. Avbytarbänken var placerad nära mittlinjen precis där högeryttern oftast stod placerad för att ta emot passningar vid uppspel mot motståndarmålet. ”Klacken” kom in på plan. Han hade inte förflyttat sig mer än tio meter från bänken då både boll och motståndare närmade sig. Det blev en tackling spelarna emellan och ”Klacken” faller skadad till marken. Det är det absolut kortaste inhopp jag varit med om under min karriär. Tio sekunder fick ”Klacken” vara med på plan och utan att ens röra bollen.

Nästa match spelade vi i Frankfurt am Main mot Eintracht. Från den matchen minns jag att det var ett riktigt busväder med regn och kyla. Efter cirka 15 minuter av andra halvlek bröt domaren matchen. Trots det dåliga vädret spöade vi tyskarna med 5-0. Genomfrusna kom vi tillbaka till hotellet. I entrén står ”Nalle” med en bricka konjak och ger oss order om att ta några centiliter för att få upp värmen i kroppen och slippa förkylning. Matchresultatet blev inte officiellt p.g.a. att matchen fick brytas. Vi spelade ytterligare en match, nu i Karlsruhe mot Mühlburg. Den matchen förlorade vi med 4-0. Deras spelstil passade oss inte alls. Säsongen var nu slut och vintern närmade sig.

Allsvensk debut 1950

Åter stod ishockeyn på programmet. Under vintern 1949-1950 spelade vi i division II södra. Vi hade bland annat två Stockholmslag att möta, Hagalund och Sundbyberg. Sleipner var givetvis också med. Hårda duster väntade. Hur det än var så vann vi serien och fick kvala till Allsvenskan. Som jag tidigare nämnt så klarade vi även kvalet, men vistelsen i Allsvenskan blev bara ettårig.

Våren 1950 låg vi på träningsläger i Köpenhamn och allsvenska seriestarten närmade sig. Gösta Malm som var ordinarie högerback hade ont i ryggen och kunde inte spela i allsvenska seriepremiären. På så sätt var tiden inne för min allsvenska debut. Även Göran Landberg fick chansen att göra debut. Motståndare i första matchen var Djurgården. Matchen spelades på Fotbollsstadion i Solna och det blev succé för både mig och IFK. Vi slog Djurgården med 3-0.

Nästa match var mot AIK, även den matchen spelades på Fotbollsstadion, men nu förlorade vi. Segermålet slog ”Pröjsarn” Nilsson in med handen. Jag protesterade givetvis. Då kommer han fram till mig och säger ”håll käften på dig ungjävel annars sätter jag kniven i dig”. Det var ett möte med en riktig idrottsman det! Han avslöjade sig som fuskare. Men givetvis var sådana händelser ovanliga i Allsvenskan.

Man kan gott påstå att det var en generationsväxling som pågick i IFK under 1949 och 1950. Knut Nordahl och Stig Sundqvist blev proffs i Roma. ”Mulle” och ”Masse” Holmqvist, Bian Rosengren och Gösta Malm slutade, Halvar Carlbom bröt benet. Pappa i laget, för de nya spelarna blev Torsten Lindberg. Han skapade lugn i de bakre regionerna och han dirigerade och informerade oss yngre både i taktik och teknik. Föreningen fick en del nyförvärv som visade sig vara lyckade. När serien var slutspelad hade vi klarat oss kvar i Allsvenskan och jag var nöjd med min insats under året.

Det spekulerades redan i tidningarna om att jag var Erik Nilssons efterträdare som vänsterback i landslaget men då var dom för tidigt ute. Det tar tid att lära sig att ta medgångar och motgångar och att lära sig olika spelstilar hos motståndarna. Det tog fem år innan det var dags att ikläda sig landslagsdressen.

Landskampsdebuten kom först 1955 i 3-3 matchen mot Danmark på Idrottsparken i Köpenhamn. Jag hade centern Ove Andersen emot mig och jag tyckte att jag klarade debuten med godkänt betyg.

Den berömda Englandsturnén

Redan 1946 gjorde IFK Norrköping en turné till England som gav eko i hela världen. Tre vinster och en oavgjord match blev facit av den turnén. Segrar i matcherna mot Charlton, Newcastle och Sheffield W samt oavgjort i matchen mot Wolverhampton.

De insatser som gjordes under den turnén skapade en grund för oss spelare som kom efter, att få föra IFK vidare ut i fotbollsvärlden. Jag tänker på alla utlandsturnéer som vi fått göra.

Inför Englandsresan

Tack vare dessa lirare har jag fått se nästan hela världen och fått spela mot alla de stora klassiska namnen som fanns på den tiden. Jag tänker på Pelé, Garrincha, Vava, Silva Eusebio, Netto, Raymond Kopa, Ferenc Puskas, Sándor Kocsis, Billy Wright, Bobby Charlton, Alfredo di Stefano och Owe Seeler. Listan kan göras ännu längre!

Etiopien och Kenya 1950

På hösten 1950 blev det klart att IFK skulle åka på turné till Afrika. Turnén skulle pågå en hel månad. Vi skulle spela matcher i Etiopien, Kenya och Italien. En härlig upplevelse stod för dörren och det var inte många förunnat att få besöka Afrika på den tiden. Föreningen planerade allt i minsta detalj och vi fick information om alla nödvändiga förberedelser.

Det började med vaccinering mot de farliga sjukdomar som var aktuella i dessa länder. Vi fick ta sprutor mot stelkramp, gula febern och smittkoppor. Kinintabletter mot malaria måste ätas i en månad före avresan, under turnén och dessutom i en månad efter resans slut. Smaken på dessa tabletter var vedervärdig. Vi lärde oss att släppa tabletten direkt ner i halsen så vi slapp få smak på den. Vi fick åka till Veterinärmedicinska anstalten i Stockholm för att få en spruta innehållande en typ av ”hästserum”. En spruta som förorsakade ganska mycket värk i kroppen under några dagar.

Resan skulle ske med ett flygplan från Fred Olsen Shipping Line i Oslo. Befälhavare ombord var kapten Nikolayssen. Som flygvärdinna tjänstgjorde hans fru. Ombord fanns även en styrman, en telegrafist, en mekaniker och ytterligare en flygvärdinna. Vi var 21 deltagare i truppen som under en månad skulle besöka Etiopien och Kenya. Researrangör och reseledare var Ahnwall från Stockholm. Ledare var ”Nalle” Halldén, tränare Karl Adamek och spelare var Torsten Lindberg, ”Zamora” Nyholm, Pelle Nyrén, ”Julle” Gustavsson, Ingemar Knutsson, Kurt ”Peta” Pettersson, Olle Håkansson, Runar Spännare, Ivan Kassman, Bertil Remnegård, Georg ”Åby” Ericson, Henry ”Putte” Källgren, ”Lill-Einar” Karlsson, Göte Arnell, Holger Nyman, Lennart ”Lill-Mulle” Holmqvist och jag själv.

Truppen till Etiopien och Kenya

Avresan ägde rum den 15 november 1950. Resan företogs med flygplan av typen Douglas DC 3, med en svindlande marschfart av ca 225 kilometer i timmen. Första anhalten blev efter några timmar Hamburg där vi landade för tankning. Slutstationen för första dagens etapp var Rom. Efter avresan från Hamburg var det meningen att vi skulle flyga via Marseille för att slippa flyga över Alperna. Kaptenen ändrade sig och beslöt ändå att flyga över Alperna. Han ansåg att det var friska och starka idrottsmän ombord som säkert klarade av den höga höjden. Besättningen klarade sig ju bra, dom hade syrgasmasker till sitt förfogande. Vi andra fick inandas den naturliga luften på 6000-7000 meters höjd. Huvudvärk har väl alla haft någon gång men en sådan huvudvärk som den jag hade under flygningen över Alperna har jag aldrig upplevt senare. Vi klarade det i alla fall utan bestående men. Det kan vara på sin plats att nämna att vi flög med en DC 3 utan tryckkabin och med låg marschfart! Då förstår ni varför det tog en hel dag att ta sig från Norrköping till Rom.

I Rom bodde vi på ett fint hotell. Färden från flygplatsen in till stan företogs med buss. Chauffören körde nästan i samma hastighet som flygplanet. Det var med hjärtat i halsgropen vi upplevde färden. Väl framme vid hotellet möttes vi av de tre svenska proffsen i Roma, Knut Nordahl, Stig Sundqvist och Sune Andersson. På hemvägen, Luciadagen den 13 december, skulle vi möta Roma som sista match under turnén.

På väg mot Afrika

Efter övernattning i Rom fortsatte färden över Sicilien och Medelhavet till Tobruk i Libyen där planet skulle tankas. Vi fick uppleva den kallaste dagen på många år i Tobruk……. 22 grader varmt. När planet var tankat och klart fortsatte vi mot oasen Wadi Halfa i Nubiska öknen, alldeles intill Nilen. Vi frågade besättningen hur dom kunde hitta mitt ute i öknen, hur navigerar man när det bara finns sand. Inga problem sade besättningen, vi navigerar efter stjärnorna. I cockpit fanns ett takfönster och därifrån kollade man stjärnorna. Väl framme i Wadi Halfa började solen närma sig horisonten. Vid flygplatsen var det som vanligt bönestund vid solens nedgång. När solen var halvvägs nere vid horisonten, var det dags för Pelle Nyrén att ta ett kort på solnedgången. Han fiskade upp sin lådkamera, säkert en kamera från sekelskiftet. Han riktade in kameran mot solen för att få ett bevis på hur vackert det var. Men det fanns ingen sol kvar, på några sekunder hade den ramlat ner under horisonten.

Övernattning skulle ske på ett hotell alldeles invid Nilens strand. Nu var vi i moskiternas land med moskitnät över sängarna. Efter kvällsmat i restaurangen var vi tvungna att gå ner till Nilen för att se om det fanns krokodiler. Tyvärr kunde vi inte upptäcka några bestar i Nilen. På väg tillbaka till hotellet hade jag sällskap med Kurt Pettersson. Plötsligt fick vi se en konstig varelse på sandgången med flera ben och en snabel som stack upp. Vi blev nyfikna på vad det kunde vara för ett djur. Kurt tog fram näsduken för att fånga varelsen. Samtidigt kom flygbesättningen gående och undrade vad vi höll på med. Kurt hann som tur var inte ta fram näsduken till djuret förrän en besättningsman hann före med foten och dödade djuret. Han petade på det döda djuret en stund och konstaterade att det var en skorpion. Skorpionen tog vi med oss till hotellreceptionen där den placerades på disken framför portieren. Han försvann avsvimmad under disken. Med hjälp av lite kallt vatten vaknade han till liv igen. Han var förargad på oss för att vi hade tagit med oss så giftiga varelser från Sverige. När vi pekade ut Sverige på kartan fick han frossningar. Han såg det snö- och istäckta Grönland intill Sverige och trodde att vi hade samma klimat. Efter noggranna undersökningar av skorpionen fick vi klart för oss att den tillhörde en mycket giftig art och ett bett skulle kunna ge döden inom tio minuter. Här på platsen hade man inte sett den arten på 20 år och det fanns inget serum att tillgå. Det kunde ha blivit en kort turné om vi hade blivit bitna. Vi kröp till kojs under moskitnäten och vaknade på morgonen med massor av små sängkamrater. Ingen av oss hade dock blivit biten av de små djuren och inga malariamyggor surrade runt nätet. Men det var en annorlunda upplevelse att sova under sådana förhållanden.

Etiopien

Nästa dag var det dags att lyfta mot Addis Abeba. Addis var på den här tiden en stad med gott om små hyddor byggda av lera. Här fanns även större huskomplex som italienarna hade byggt upp under kriget mot Abessinien på 1930-talet för de italienska regeringstjänstemännen.

I dessa hus bodde nu svenska familjer som tjänstgjorde i Etiopiska statens tjänst. Kejsare Hailie Selasie hade ett gott öga till Sverige eftersom vi ordnade med humanitär hjälp till Etiopien under och efter kriget. En person som gjorde stora insatser för landet var Fride Hylander. I Etiopien fanns många svenska sjuksköterskor, läkare och militärer i både infanteriet och flygvapnet. Här fanns många inom läraryrket som undervisade etiopier på högskolor och universitet.

Svenskar tjänstgjorde också inom polisväsendet. Poliser från Sverige utbildade inhemska poliser En av dessa var en kille från Norrköping, Curt-Erik Dahlborn. Chef för flygvapnet var greve Carl-Gustav von Rosen. I infanteriet fanns en officer vid namn Onni Niskanen. Det var han som senare upptäckte och tränade den barfotalöpande OS-mästaren Abebe Bikila.

I dessa hus byggda för italienarna bodde vi under vistelsen. Vi inkvarterades två och två per familj. Jag och Göte Arnell bodde hos familjen Gösta Johnsson från Stockholm. Han var lektor inom skolväsendet. Vi hade 14 härliga dagar med många trevliga minnen och upplevelser.

Som husmor var det inte så lätt att klara av alla sysslor utan hjälp därför hade man i regel flera etiopiska tjänare. Vattnet kunde man inte dricka eftersom det innehöll amöba. Befolkningen hade ofta medfödda sjukdomar. Syfilis var en av dessa sjukdomar. Vi tyckte det var olustigt att ha personal med den sjukdomen i huset. Man tröstade oss med att det var smittsamt endast om man kom i beröring med varandra och om båda hade öppna sår. Även binnikemask var vanligt och i samband med avmaskningen kokade man en otroligt stark soppa.

Möte med barfotalassar

Addis Abeba ligger på ca 2500 meters höjd. Här skulle vi spela vi fyra matcher mot olika lag. Stadion hade en plan som bestod mest av jord och enstaka grässtrån. För att få planen någorlunda jämn använde man sig av en ångvält som körde runt och packade jorden. För oss som hade dubbar på skorna var det inte lätt, dom skar in lika mycket i foten som i jorden. Vi hade fått reda på att våra motståndare ofta spelade barfota, varför vi erbjöd oss att spela med gymnastikskor. Vi var rädda för att skada dessa ”barfotalassar”. Det förslaget avslogs direkt av Etiopien-svenskarna. I första matchen mötte vi en kombination av greker och armenier……..med riktiga fotbollsskor och vi vann med 9-0. Nästa match spelades mot ett armélag som vi slog med 5-0. Tredje matchen spelades mot en kombination av spelare från Addis Abeba. Nu blev det seger med 7-0. Sista matchen i Etiopien skulle spelas mot det etiopiska landslaget. Det var en av Etiopiens allra första landskamper.

Vi hade nu en målskillnad på 21-0 på de tre matcher vi spelat. Nu hör det till saken att hela propagandan för turnén var fokuserad på Torsten Lindberg. Hans insatser i svenska landslaget under olympiaden i London 1948 var orsaken. Han var världens bästa målvakt och hade bara släppt in ett enda mål i OS-finalen. Att göra mål på honom var i det närmaste omöjligt. Det visade inte minst de tre matcher vi hade spelat!

Nu var vi framme vid vårt sista framträdande i Etiopien. Etiopiska landslaget var våra motståndare och laget bestod av övervägande ”barfotalassar”. Kejsaren hade donerat en mycket stor och värdefull pokal till det segrande laget.

Kvällen före den matchen besöktes vi i bostaden av två svenska piloter som hade fått i uppdrag att släppa ner matchbollen från ett litet flygplan. Meningen var att släppa bollen från cirka 25-30 meters höjd. Piloterna hade provflugit under dagen för att hitta rätt väg och höjd över matcharenan. Grabbarna var bekymrade över att det fanns en kraftledning strax bakom ett av målen. De hade provat att flyga både under och över ledningen men hade inte bestämt sig när vi skildes på kvällen. Flög man under ledningen kunde man komma för lågt och kollidera med läktaren. Flög man över ledningen var det svårt att snabbt ta upp maskinen. Det gick inte att släppa bollen från för hög höjd. Det hela var en chansning men det var frestande att försöka. Det skulle bli intressant att se hur det hela skulle sluta.

Båda lagen ställde upp runt mittcirkeln där det var tänkt att bollen skulle hamna. Vi svenskar som kände till problemet följde den annalkande maskinens framfart med viss bävan. Vi såg att man släppte ner bollen men det intresserade inte oss. För oss var det viktigare att se hur det skulle gå med kraftledningen. Skulle man flyga under eller över, det var frågan?

När bollen släpptes såg vi också hur piloten snabbt förde höjdspaken mot magen för att komma över kraftledningen. Endast någon meter skiljde mellan planet och ledningen. Det gick vägen och vi drog en lättnadens suck. Tänk om det hade misslyckats. Vilken tragedi det kunde ha blivit!

Nu började vi istället oroas över att vi skulle spela mot ”barfotalassar”. Vi hade ju vanliga fotbollsskor med dubbar på sulorna medan hälften av deras spelare saknade fotbollsskor. Vi tyckte synd om dessa killar och erbjöd oss att spela i gymnastikskor. Vi blev direkt nedröstade av våra svenska värdar. En av svenskarna visade fram sitt sargade ben och berättade att han hade fått benet avsparkat av en ”barfotalasse”. Han avrådde oss på det bestämdaste. Vi fick lära oss att de har tjocka fotsulor som är som läder och de vet om att det gör ont att bli trampad. De håller säkert undan sina fötter vid närkamper om vi som vanligt spelar med våra fotbollsskor.

Det roliga började redan i matchinledningen när etioperna skulle slå sin första utspark. Han som skulle slå in bollen på plan var en lång ståtlig centerhalv utan skor. Han tog sats 20-30 meter bakom målet, gick ner i startställning på alla fyra, startade anloppet som en 100 meters löpare. Vi undrade vad som skulle hända. Det måste göra mycket ont när han träffar ovansidan på vristen med en så tung läderboll. Döm om vår förvåning när vi såg att han böjde upp stortån och tåade in bollen på plan. Bollen for iväg ända upp till mitten av plan. Vi skrattade av förtjusning. Det blev många insparkar som vi hade roligt åt. Att ”tåa” en boll är inte något nedsättande, det kan vara bra att ta till i trängda situationer.

När vi gick till pausvila ledde vi med 6-0. In i omklädningsrummet stormar ”Nalle” och ropar; ”Grabbar vi får inte göra flera mål för då kommer kejsaren inte att dela ut något pris. Han ser det som förnedrande med alltför många baklängesmål”.

Andra halvlek blev därför annorlunda. Vi fick gå ut och spela men samtidigt undvika att göra mål. Nu gällde istället att hålla tätt i försvaret men i mitten på halvleken gjorde dom MÅL! Jublet ville inte ta slut. Nu var dom lika bra som de allra bästa lagen i olympiaden 1948. Stadion var fullpackad med glada etiopier. Efter ytterligare några minuter gjorde dom ett andra mål. Än mer jubel ekade runt planen och lyckan var fullständig. Nu var dom bättre än lagen som spelade i London, nu hade dom ju gjort två mål på Torsten. Ett tredje mål lät inte vänta på sig, 6-0 hade plötsligt blivit 6-3. Att vi kom ur balans berodde på att både ”Åby” Ericsson och Bertil Remnegård blev skadade och vi fick inte sätta in några reserver. Efter tredje målet återfick vi medvetandet och släppte inte in några fler mål. Matchen slutade 6-3 och rena rama krigsdanser utbröt runt planen. Folk var överlyckliga och kände sig som världsmästare. Den vackra pokalen skulle nu överlämnas till det segrande laget.

Möte med Kejsaren

Kejsaren och Torsten Lindberg

Kejsaren skulle dela ut priset uppe på läktaren. Eftersom läktaren låg flera meter ovanför mark hade man rest en trappa som påminde om de trappor som användes av murarnas hantlangare vid husbyggen hemma i Sverige. Både avstånd och djup var kort mellan stegen för vår lagkapten Torsten Lindberg, med skonummer 47, som var mottagare av pokalen.

Av ambassadören fick vi veta att den som skulle ta emot priset absolut inte fick vända ryggen mot kejsaren. Han måste gå baklänges tillbaka ned på planen. Vi spelare undrade hur det skulle gå för Torsten, med sina stora fötter, men det gick bra! På vägen tillbaka tog Torsten det säkra före det osäkra och hoppade! Luftfärden gick bra men han tappade pokalens fot vid nedslaget. Men det gjorde inte så mycket, han fick kraftiga applåder både för priset och luftfärden. Banketten senare på kvällen blev jobbig för Torsten. Alla ville prata med världens bästa målvakt….. som hade släppt in tre mål!

I Addis Abeba var det utegångsförbud efter klockan tolv på natten, beroende på att hyenorna invaderade staden för att söka efter något att äta. Det var tillåtet att färdas i bil och det gick att studera dessa fula djur uppe vid bryggeriet efter mörkrets inbrott. Det var ett stort skådespel! Först stängde man av billjuset en stund, sedan tände man det på nytt och då kryllade det av fula asätare framför bilen.

När banketten väl var slut hade tolvslaget klingat ut och många av spelarna hade redan blivit hämtade av sina värdar. Eftersom Torsten Lindberg var så omsvärmad blev jag, ”Zamora” Nyholm och Göte Arnell kvar efter alla andra. Vi bodde ju intill varandra några kilometer från centrum. Några Taxibilar fanns inte att få tag på och hästdroskorna körde inte på natten. Jag tillfrågade de svenskar som var kvar om de kunde hjälpa oss med hemtransporten. En person kom på idén att ringa efter en militärbil och en Chevrolet modell 47 körde upp framför bankettbyggnaden. Vi satte oss i bilen och väntade på avfärden men ingenting hände! Jag satt bredvid föraren och iakttog hans problem med spakarna. Jag fick hjälpa honom att lägga i ettans växel men sedan hände ingenting. Det visade sig att killen inte var nykter! Jag bestämde mig för att ta över kommandot! I sakta mak tråcklade jag bilen genom staden och oss själva hem dit vi bodde.

Hur skulle vi nu hantera chauffören och bilen? Han flyttade över till förarplatsen. Jag hjälpte honom att lägga i ettan och visade hur han skulle göra för att få i tvåan. Han skrattade, vinkade och startade hemfärden. När han växlade till tvåan hördes bara ett skrapande ljud i växellådan. Då skyndade vi oss snabbt in i våra lägenheter. Följande morgonen konstaterade vi att bilen i varje fall inte fanns kvar ute på gatan. Hur han tagit sig till sin förläggning var för oss en gåta!

Nu var det inte bara fotboll vi sysslade med i Etiopien. Vi fick uppleva mycket annat som blev minnen för livet. En dag gjorde vi en utflykt i naturen. Denna resa företogs ridande på hästar. Vi utrustades med sådana djungelhjälmar som var vanliga på den tiden. Huvudmålet var att besöka en underjordisk kyrka som var insprängd i ett berg, insprängd med handkraft istället för dynamit. Metoden gick ut på att värma upp berget och sedan gjuta på med vatten så att bitar av berget lossnade. Ett evighetsarbete kan tyckas!

Det var intressant att studera killarnas olika stilar när dom kom upp på hästryggen. Pelle Nyrén, som var ganska stor och tung, hade fått sig tilldelad en något mindre häst än vi andra och var nog i tyngsta laget för sin häst. När ritten gick upp bland bergen såg vi hur sadeln på hans häst började glida bakåt. Helt plötsligt gled sadeln av tillsammans med Pelle. Runt omkring växte kaktusbuskar med långa taggar men Pelle klarade sig utan skråmor. Det skulle ha blivit ett mycket plågsamt jobb att befria Pelle från dessa taggar. Men å andra sidan hade förmodligen hästen magrat under ritten tack vare den tunga resenären!

En unik händelse för oss var när vi fick vara med om en mottagning hos Kejsaren Haile Selassie i det kejserliga palatset. Kejsaren som ibland fick epitetet ”lejonet av Judas” hade en inhägnad för lejon i det kejserliga palatsets trädgård. Här kunde vi beskåda symbolen för Etiopiens härskare. Vi var mycket hedrade att få medverka i denna ceremoni även om ”Nalle” Halldén var den enda av oss som fick skaka hand med kejsaren. Vid samma tillfälle lade vår förening ned en krans vid den okände soldatens grav. Monumentet låg i en trafikrondell alldeles intill palatset och var väl synligt för medborgarna i Addis Abeba.

En svensk greve i Etiopiens tjänst

I etiopiska flygvapnet tjänstgjorde många svenskar. Chef för flygvapnet var greve Carl Gustaf von Rosen. De andra svenskarna tjänstgjorde som mekaniker och lärare för de flygplanstyper som var tillverkade i Sverige. Bland dessa killar var det många som var ungkarlar. Vi frågade givetvis vad de gjorde på fritiden. Några av grabbarna hade som hobby att flyga till andra länder och städer. Av flygvapnet fick man låna flygplan, typ Cessna, över helgerna för att besöka Kairo, Aden, Asmara och andra städer.

Carl Gustaf von Rosen

Ett par av grabbarna brukade jaga krokodiler. Dom flög, utrustade med gevär och knivar, till floder som kunde innehålla krokodiler.

”Efter rekognosering letar vi fram en bra landningsplats. Vi smyger oss försiktigt ner mot floden och skjuter på en krokodil som ligger och värmer sig på någon sandbank. För att hämta bytet utan båt stoppar en av oss en kniv i munnen, hoppar i floden och simmar ut mot bytet. Den av oss som står kvar på stranden skjuter runt omkring den som simmar för att skydda mot angrepp från andra krokodiler som lurar i vassen. Framme hos bytet skär vi upp krokodilen och rensar kroppen från inälvorna. Sedan stoppar vi kniven i munnen, tar krokodilen under ena armen, och paddlar mot flygplanet med den andra. Vi lastar flygplanet med vårt byte innan hemfärden påbörjas”.

Krokodilskinn var precis som i dag både värdefullt och eftertraktat. Dom berättade dråpliga historier om utfärder med livet som insats. En gång landade man i ett område där befolkningen hade konstiga ritualer när det gällde att köpa sig en hustru. Köpeskillingen var testiklar från utombys män. Vid detta tillfälle hade killarna precis hunnit fram till flygplanet med den skjutna krokodilen, när man fick höra krigstrummor och krigssånger närma sig hastigt. Plötsligt dyker det upp krigare som ser ett tillfälle att få tag på kapital för kunna köpa sig en hustru.

Flygarna var förberedda på oförutsedda händelser och motorn var inställd på startläge. En av grabbarna tog tag i propellern och drog igång motorn medan den andra grabben hoppade in och gav full gas. Krigarna tog då några steg tillbaka på grund av ovanan vid det starka motorljudet. Då fanns möjligheten att hoppa in i maskinen och snabbt ge sig av med en lättnandes suck, men för krigarna som missade nödvändig valuta var situationen annorlunda!

Vi hade också ett par minnesrika dagar tillsammans med de svenska flygarna. Flygplanen i flottiljen var svensktillverkade och med dessa plan ordnade dom flyguppvisning för oss.

Vi fick tillfälle att under några dagar besöka flygbasen Bishoftu som ligger några mil från Addis Abeba. När vi undrade om det fanns möjlighet att bada fick vi en vägbeskrivning till en liten sjö med brygga där vi kunde doppa oss. Vägen dit gick förbi ett hus som beboddes av von Rosen. Här varnade man oss för att det fanns ett ormbo som beboddes av grön mamba men risken för anfall trodde man inte var så stor. En annan varning gällde en stor varan som brukade ligga vid bryggan och som vi måste skrämma bort genom att stampa hårt i marken. Lita på att det var ett ganska spänt gäng som traskade förbi ormboet och ner mot bryggan stampande i marken. Någon orm såg vi inte till och varanen rusade in i snåren med väldig fart. Allt gick bra och vi fick ett svalkande bad.

Även om vi hade tur som inte kom i kontakt med innevånarna i ormboet vid von Rosens bostad så hamnade von Rosen själv vid ett tillfälle i en svår situation. Man berättade för oss att när von Rosen en gång skulle besöka sitt hem i ett ärende under tjänstetid uppstod en situation med döden som insats. Huset var vid tillfället tomt. När Von Rosen öppnade dörren och gick in i köket fick han syn på en grön mamba som låg i nischen vid spisen där man i vanliga fall hade en kopparreservoar placerad. Ormen hade njutit av den värme som vedspisen levererade till nischen. Den gröna mamban är ovanligt snabb att anfalla. Von Rosen drog direkt sitt tjänstevapen och sköt ormen. Det gällde att vinna eller försvinna. En miss hade kunnat kosta honom livet!

Våra matcher i Etiopien spelades som sagt var på mycket hårda och jordiga planer. Det medförde att vi fick en del skrapsår på armar och ben som sedan botades med svavelbad i ett badhus som låg intill stadion. Badet låg för övrigt granne med kejsarens sommarslott. Personalen tappade upp vatten i bassängen redan dagen före våra besök för att få upp temperaturen till optimal nivå på ca 30 grader. Det vatten som användes hämtades från varma underjordiska källor. Dessa bad hjälpte oss att undvika infektioner i såren och läkningstiden blev mycket kort tack vare svavelhalten i vattnet.

Av svenskarna hade vi fått höra att förutom svavelbad så ingick också ”en flicka” i priset. Även våra ledare hade fått vetskap om detta så dörren till flickornas avdelning var noga bevakad. Nu skall det samtidigt påpekas att det i Etiopien vid den här tiden var vanligt med sjukdomen syfilis. Sjukdomen var ofta medfödd från generation till generation men risken för smitta fanns bara om blödande sår kom i kontakt med varandra. I den familj jag bodde var de kvinnliga betjänterna födda med sjukdomen.

En annan fara att bry sig om var amöban. Amöban är ett encelligt slemdjur som tillhör urdjuren. Amöban kunde man få i sig om man drack kranvattnet. En del amöbor kan framkalla sjukdomen dysenteri. Därför fick man inte dricka vatten som inte hade kokats minst tre gånger under minst 20 minuter. Det måste ha varit jobbigt med en sådan procedur speciellt som vi i Sverige redan på den tiden hade bra vatten.

Upplevelser i Addis Abeba

Huvudstaden Addis Abeba hade mycket att erbjuda. Ett besök på Gabayan var en stor upplevelse. Till denna marknadsplats kom folk från landsbygden för att sälja sina varor eller för att köpa det man behövde. Vi fick veta att dessa människor tog sig till Addis per lastbil eller buss men resan tog ofta väldigt lång tid eftersom vägarna hade låg standard. Som färdkost hade man med sig levande får eller lamm som slaktades vid matrasten. Köttet åt man rått, något som är otänkbart för oss.

På marknaden kunde man köpa allt mellan himmel och jord. Här fanns levande höns upphängda på en trädstång med huvudena hängande neråt. Här fanns, får, hästar och andra husdjur. Tillgången på ved var dålig eftersom det var ont om skog. Som bränsle använde man istället torkad avföring från kor. Till marknaden kom ofta kvinnor bärande på detta bränsle. Det gav pengar att köpa hem andra viktiga varor för. Det var verkligen en stor upplevelse att se detta gytter av människor och djur på denna enorma marknadsplats.

Renhållningen i staden sköttes i stor utsträckning av hyenorna. På kvällen placerade man sitt hushållsavfall utanför dörren och på morgonen var det borta. Då hade hyenorna gjort sitt jobb. Våra värdar berättade att hyenorna också fungerade som ”slaktare”. När hästarna till hästdroskorna var slutkörda bestod dom bara av skinn och ben. Om man inte hade råd att lämna in dom till slakt släppte man iväg hästarna på natten och sedan tog hyenorna hand om resten.

Under denna turné behövde jag få extra c-vitamin och kalkinjektioner på grund av ämnesomsättningsproblem. Medicineringen skulle svenska sjuksköterskor på Haile Selassie Hospital hjälpa mig med. I mitt bagage hade jag med både sprutor och mediciner. Med hjälp av vägbeskrivning kunde jag själv promenera till sjukhuset. Med vaksam blick och med en käpp i handen tog jag mig fram. Käppen skulle jag använda som vapen ifall jag blev angripen av någon rabiessmittad hund men allt gick lugnt tillväga.

På vägen till sjukhuset passerade jag en gräsbevuxen sluttning intill ett vattendrag. Där kunde man se ett antal kollin ligga insvepta i vit lakansväv. Det visade sig vara människor som kände att deras sista stund var kommen och ville invänta döden på detta sätt.

Vi fick lära oss att inte tala illa om Etiopien. Som besökare fick vi inte fotografera något som kunde uppfattas som negativ reklam för landet. Vid ett tillfälle fotograferade jag ett par tidningsförsäljare som var i luven på varandra. Plötsligt stannade en bil, en välklädd man hoppade ur, och avkrävde mig kameran och filmen. Mannen som var från ministeriet lät mig behålla kameran och filmen när jag hade förklarat varifrån jag kom och att jag inte kände till att det var otillåtet. Vid den här tiden förekom offentliga avrättningar genom hängning. Det fick man givetvis inte fotografera eller berätta om. Vi såg att galgarna fanns på plats men någon avrättning ägde inte rum under vårt besök.

Vårt besök i Etiopien varade under tiden 17-28 november. Vi spelade fyra matcher, vann samtliga med målskillnaden 27-3.

Olika sätt att se på gästfrihet

Eftersom vi bodde hos olika familjer i Addis hände det att vi blev bjudna på olika fester. En kväll hälsade vi på hos de svenska sjuksköterskorna. Vi hade en kille med oss som var stor och stark och tyckte mycket om mat och inte minst frukt. Hans namn var Pelle Nyrén. Han hade en gång ramlat ner från taket på Torshags fabriker i Åby, ett fall på 10-15 meter. Pelle var som tokig i frukt och flickorna hade en spånkorg med cirka tio kilo mandariner stående på golvet. Det dröjde inte länge förrän Pelle var där, skalade och åt. Vi kände ju till Pelles fall från taket. Nu fick han order att berätta om denna händelse. När Pelle efter fallet tittade upp mot taket och fick se att materialet som hade hissats upp hängde kvar i spelet precis ovanför honom, reste han sig bara upp, tog trapporna och drog in materialet. Han hade tappat balansen när han skulle dra in materialet till huset. Det kan man kalla änglavakt och som tack för denna historia fick han fortsätta att äta av mandarinerna. När vi lämnade flickorna var alla mandarinerna uppätna, dom flesta av Pelle!

Vid ett annat tillfälle hade Pelles värdpar bjudit in gäster. Som brukligt är bjuder man också på frukt i samband med förfriskningar. Så var det även i det här fallet. Husfrun hade ställt fruktfatet bakom en gardin. När tiden var inne för förfriskningar tog hon fram fatet men där fanns bara skal av bananer, apelsiner och mandariner. Pelle hade varit framme och ”tjuvätit”. Efter den betan fick Pelle snällt sitta i köket och äta tillsammans med barnen i familjen.

Vid en avskedsträff före avresan till Kenya träffade vi greve Carl Gustav von Rosen. Vi berättade för honom att vi flög med en Douglas DC3 och att vi var tungt lastade med 21 passagerare, sex mans besättning samt ett reservhjul i kabinen. Han påpekade att Addis Abeba ligger på 2500 meters höjd och att det därför kunde vara besvärligt för kaptenen att få upp maskinen i den tunna luften när vi var så tungt lastade. Eftersom landningsbanan var ganska kort rekommenderade han oss därför att starta så fort det blev så ljust att man kunde se startbanan. Någon elbelysning fanns nämligen inte på flygplatsen. Avresan blev därför bestämd till sextiden på morgonen. Resan till flygplatsen ombesörjdes av våra värdar. Själv fick jag åka motorcykel i två graders kyla klockan fem på morgonen.

Flygplanet taxades ut på startbanan strax före klockan sex. Planet placerades så långt ut på startbanan som det var möjligt. Vårt bakhjul, stjärthjulet, placerades långt ute i ett dike. På så sätt blev startsträckan längre! Det gällde att ta till vara på varje millimeter av banan. Motorerna varmkördes väldigt noga och länge och sedan var det full fart framåt. Kaptenen utnyttjade startbanan till det yttersta innan han drog i spaken för stigning! Gissa om vi var spända och nervösa men allt gick bra, tack och lov!

Kenya

Nairobi var vår första anhalt i Kenya. Där skulle vi spela två matcher. Första matchen spelade vi mot en engelsk kombination, den andra mot en afrikansk kombination. Matcherna spelades den andra och tredje december och vi vann ganska enkelt med 7-0 i båda matcherna.

Även här var vi installerade hos svenskar som arbetade i Kenya. Jag och Kurt Pettersson blev inkvarterade hos en ungkarl vid namn Sigge Söderholm. Han ansvarade för en farm som odlade kaffe och den farmen, som låg några mil utanför staden, blev vårt hem under vistelsen i Nairobi. Farmen ägdes av en svensk och Sigge var anställd för att sköta all verksamhet. Där fanns fyra betjänter, en hushållerska, en gårdskarl, en chaufför och en ”houseboy”. Ute på fälten fanns ett stort antal arbetare som skötte om och skördade själva kaffebuskarna. Tjänarna fick inte ha sina familjer boende på farmen under veckorna utan fick besöka sina anhöriga under helgerna.

Sigge hade även en privatchaufför som han kallade för ”Pelle”. Denne skötte transporterna på farmen. ”Pelle” fick den stora äran att köra oss till matcherna. Som en liten belöning fick han även se våra matcher. Han brukade klä upp sig i dom bästa kläder han ägde. Kavajen var både luggsliten och lappad men även trasig. Han kände sig väldigt stolt över att få följa med, och han var godmodig och plikttrogen, men vi fick inte ge honom några pengar på order av Sigge. Vi tyckte om ”Pelle” så vi kunde inte låta bli att ge honom lite pengar ändå när vi lämnade farmen, Han blev överlycklig över gåvan.

Under turnén var det vi spelare själva som skulle se till att material såsom tröjor, byxor och strumpor hölls rena. Tvättningen av prylarna sköttes i regel av våra värdar. Vi installerade oss i vårt rum, packade vi upp vår fotbollsutrustning och placerade den på golvet. Dagen därpå var samtliga prylar flyttade till ett bord i rummet. Vi placerade utrustningen på golvet igen. Dagen efter var de uppe på bordet igen. Tredje dagen hände samma sak. Vi snackade med Sigge om detta och fick veta att ”houseboyen” hade order om att allt som stod eller låg på golvet skulle putsas, tvättas och strykas. Alltså hade den stackarn tvättat och strukit redan tvättade kläder samt putsat våra redan putsade skor tre dagar i rad. Order var order!

Efter den sista matchen var vi bjudna på bankett på ett av de stora hotellen. Vår värd var inbjuden tillsammans med andra svenskar som varit värdfolk för oss. Vi tog oss till hotellet med bil och med Sigge som chaufför. Under banketten kom han fram till mig och förklarade att han inte tänkte följa med tillbaka. Eftersom han var ungkarl tänkte han övernatta i staden och gav därför mig hedersuppdraget att köra oss tillbaka.

Sigge förklarade resvägen och hur jag skulle köra. Bilen var en högerstyrd Austin. Jag fick information om vilka faror som väntade oss på vägen hem. Han berättade att det ibland kan ligga en mamba i garaget därför måste billjuset vara tänt tills jag har kontrollerat om det finns någon orm. Jag fick också veta hur jag skulle prata med schäferhunden som vaktade huset. För att inte glömma vad jag skulle säga till hunden fick jag en skriven lapp på swahili. Hundens plats var uppe på altanen framför entrén. Hunden hade haft rabies och behandlades fortfarande för detta så jag fick mina order av Sigge hur jag skulle bete mig. Jag rabblade glosorna för mig själv många gånger under resan hem.

Min kompis Kurt och jag startade färden mot vår bostad något nervösa. Resan skulle gå genom centrum av Nairobi. Skulle vi hitta rätt väg och ligga i rätt fil? Till allt elände var ju bilen högerstyrd! Första faran kom när en polisbil dök upp jämsides med oss men som tur var så vek den snart av till höger. Flera faror väntade oss. Hittar vi avtagsvägen upp till farmen? Finns det någon orm i garaget? Turen var på vår sida! Men det var ju inte slut med detta. Det svåraste var ju kvar, hunden! På darrande ben närmade vi oss ingången. Jag rabblade glosorna som jag fått av Sigge. Ingen morrning hördes och ingen hund kom rusande emot oss. Han låg snällt kvar på sin plats. Vi hittade nyckeln och nyckelhålet i mörkret, öppnade dörren och låste den snabbt igen. Och vi var vi verkligen stolta över att ha tagit oss hem själva utan några komplikationer.

På safari

Är man i Kenya ska man besöka en nationalpark och uppleva safari. Vår värd tog oss med på en safaritripp genom Nairobis nationalpark. Vi färdades säkert genom parken i en jeep, av märket Land Rover. Vi fick uppleva många närkontakter med de vilda djuren, bland annat zebror, antiloper, giraffer och olika typer av hjortar. Några vilda lejon såg vi inte till men det var något som Nalle Halldén och Bertil Remnegård fick göra. De fick en spännande upplevelse med en hel lejonfamilj runt jeepen. Och inte nog med det, när dom skulle köra därifrån lossnade ett framhjul på jeepen. Det kunde ha blivit en lång väntan men en parkvakt uppenbarade sig, ordnade så att lejonen försvann och fixade sedan bilen.

Nästa anhalt efter Nairobi var Mombasa. Där skulle vi också spela två matcher. På vägen dit passerade vi ekvatorn. Att passera ekvatorn på den tiden var en stor upplevelse. Det var till och med så speciellt att man utförde en ceremoni och fick diplom som ett minne av händelsen.Mombasa är en hamnstad vid Indiska Oceanen med hög luftfuktighet och en nästan olidlig värme. Vi bodde på ett hotell utan luftkonditionering, men som tur var hade dom moskitnät.

Vår tränare Kalle Adamek hade ofta hyss för sig. Eftersom första matchen skulle spelas så tidigt som klockan tre på eftermiddagen tyckte Kalle att det var lämpligt att lägga in ett träningspass mitt på dagen klockan 12.00. Vi protesterade högljutt med det hjälpte föga! I den 40-gradiga värmen behövde vi bara skor och byxor. Kalle skulle själv leda träningen genom att springa i täten. Efter 60 meters löpning kommer order från Kalle: ”Det räcker nu, det är för varmt”.

Detta träningspass går till historien som mitt kortaste någonsin, men svettiga blev vi ändå! Baserat på den erfarenheten ställde vi oss frågan hur vi skulle klara av att spela en match klockan tre på eftermiddagen?

Att spela match med solen i zenit

Första matchen spelade vi mot ett lag som bestod av spelare från olika europeiska lag. Kenya var ju brittisk besiktning så här fanns gott om fotbollsspelande engelsmän, men det hjälpte inte, vi vann en lätt seger med 6-0.

Nästa match skulle spelas mot ett afrikanskt lag med enbart mörkhyade kenyaner. Vår utrustning var knappast anpassad till denna extrema värme, tröjorna var direkt olämpliga att spela i. Vi föreslog därför att lagledningen skulle fråga arrangörerna om vi fick spela med bar överkropp. Vi var ju vita och afrikanerna mörka. Det skulle väl vara praktiskt och behagligt för oss? Nu var det tyvärr så att de sociala reglerna i Kenya inte tillät att män visade sig med bar överkropp när det fanns kvinnliga åskådare på läktaren. Istället blev det så att ”Nalle” Halldén fick i uppdrag att åka ut på stan och skaffa nya tröjor. Efter att ha sökt i alla tänkbara butiker kom ”Nalle” hem tomhänt. Det gick helt enkelt inte att få tag i vita tröjor.

Då föreslog Göte Arnell att ”Nalle” skulle gå ner på torget och handla av någon nasare, typ ”Kråka” Ringborg hemma i Norrköping. Sagt och gjort, ”Nalle” kom tillbaka med ett lager av vita tröjor som vi fick prova.

Det slumpade sig så att småväxta spelare, typ ”Lill-Einar” Karlsson, fick en tröja som passade. Annars var tröjorna antingen för små eller av olika sort, somliga hade kort ärm, somliga lång ärm och andra ingen ärm alls. De stora pojkarna fick verkligen pressa på sig tröjan och ett par tröjor sprack. Det gjorde inte så mycket för vi hade skosnören i materialväskan eller om det var i sjukvårdsväskan att sy ihop dem med!

Anledningen till att vi spelade matcherna på eftermiddagen var avsaknaden av en arena med elljus. Matchen mot afrikanerna skulle därför också spelas i den höga värmen kl.15.00.

Stadion var fullsatt. Många åskådare hade förskansat sig uppe bland träden utanför stadion för att få se en skymt av spelet utan att betala. När domaren blåste till pausvila hördes ett väldigt dån utanför stadion. Visselpipor ljöd samtidigt hördes sirener från ambulanser och polisbilar.

Efter matchen fick vi veta vad som hade hänt. När man började röra på sig i träden brast helt plötsligt en stor gren och föll mot marken. Under grenen stod bilar parkerade. Två eller tre personer omkom när de hamnade mellan grenen och biltaket. Det var en sorglig avslutning på en i övrigt lyckad del av turnén. Matchen då, vi vann med 2-0, men det satt hårt åt. Ännu var det bara Etiopiska landslaget som hade lyckats göra mål på oss under vår långa turné.

Detta var min utan jämförelse mest minnesvärda turné och kanske också den mest intressanta turné som föreningen någonsin har medverkat i.

Återresan till Europa gick via Juba i södra Sudan där vi skulle mellanlanda för att tanka. På vägen dit flög vi över ett av världens artrikaste område av vilda djur. Kaptenen gav oss möjlighet att studera djuren som levde i området. Flygningen gick emellanåt på så låg höjd som ca 30-35 meter över marken och därför kunde vi identifiera elefanter, krokodiler, noshörningar, flodhästar, giraffer, zebror med flera arter. Det var egentligen inte tillåtet att flyga så lågt men det var också en hisnande upplevelse.

Vi fick lära oss att det fanns gott om orm i Juba. Enligt besättningen fanns det mer orm här än någon annanstans i världen. Vi hade fått order att bara gå på sandgångar och inte ute i gräset. Därför gick vi som en skolklass, mitt på stigen, hållande varandra i händerna.

Efter Juba gick färden till Khartoum vid Nilen i Sudan. Där övernattade vi i hamnen på en flodbåt som tjänstgjorde som hotell.

**** slut del 1 ****

Memoarer del 1 (3) till dec 1950 – Åke Bajdoff Johansson